tolv minuter efter tolv.
En sån här dag som jag behövde skriva av mig, ni vet? Jag kan fortfarande inte fatta att det är en antal siffra som fortfarande läser, vilka är ni? Skriver ju ca. en gång i månaden. eller när jag väl behöver så att säga.
Jag vet inte riktigt egentligen vad jag ska skriva, eller skriva om. Eller. Jag vet bara att alla runt om mig har någon just nu. Tänker inte sitta här och böla för mig själv att jag inte har någon. För jag verkligen trivs att vara för mig själv. men det känns inte som att det är ca 2 år jag har varit det. Visst jag saknar det, mer i vissa stunder. Men jag är sjukt lycklig över att jag har mina underbara vänner. Sen vet jag inte om jag skulle ha tid för en till i mitt liv. Har skolan, jobbet, hästen, vänner. Känns inte som att jag har så mycket tid.
Tid känns som en stor grej för mig. Tid är viktigt och vi ska ta vara på det. Livet är kort, och du ska må bra inprincip hela tiden. Eller det är vad man säger iallafall, livet är kort och lev i nuet. Lever alla upp till det? Jag tror inte att jag gör det iallafall. Nu ligger jag i sängen och har för mycket tankar i huvudet. Vad jag hade kunnat förändrat eller vad jag kan göra i framtiden för att det ska bli bättre. Tankar är jobbigt ibland, du bara ältar det hundra gånger om. Och det kan vara samma tanke, och du får inget svar. Vet inte riktigt vad du ska göra och lägger det bakom dig. Men någon dag senare så är den tillbaka och du vet fortfarande inte. Så går det i omgångar. Jag vet inte riktigt vad jag känner längre. Jag känner nog ingenting och det kan skrämma mig ibland. Att jag inte har några känslor längre. Kanske är det så att jag inte orkar bry mig mer. Jag tittar bort från alla problem och hoppas att det kommer lösa sig någon gång. Jag tror att jag måste lära mig att ta hand om problemen istället för att strunta fullständigt i dom. Kanske är det för att jag har försökt att lösa ett problem och jag har misslyckats? Tror inte att jag vågar testa igen. Men det är en sak jag ångrar, som gjorde att jag förlorade någon. Ett problem, misslyckande. Och jag kan fortfarande inte sluta älta det i mitt huvud. Jag kanske inte tänker på personen så längre, för det är länge länge sedan. Men jag plågar mig själv med det, och det är fel. Det här inlägget var det nog inget vettigt i, och ni förstår det säkert inte. Men jag behövde det.
